Reflektion över ett år eller så och konsten att inspireras.

Möten med andra människor är spännande, så mycket tankar och idéer att dela och man inser så mycket olika öden det finns.

Dock märker man inte alltid det som finns runt omkring oss, för vi lever våra liv så aningslöst. Alla gör inte det men det flesta av oss gör det och en del av oss har gjort det.

För mig förändrades det mesta år 2013, året började med en fin resa till Fueratventura i januari tillsammans med familjen. Nu när jag ser tillbaka på det året, tänker jag att det var då allt startade. Men det var det ju inte, det hade funnits där en längre tid, bara det att vi inte visste om det.

Vi levde som alla andra som inget tar slut. Att det var måndag , fredag hela veckan lång. Men 2013 var ändå det år som den nedåtgående spiralen började.

Fast det ena efter det andra inträffade under året kämpade vi på, allt var ju inte dåligt. Vi hade mycket roligt som hände också, så vi fortsätta leva aningslöst fast ändå inte…

Åren gick och vi trodde väl ändå att vi kommit igen det värsta och att det var stabilt. Jag vet att jag tänkte sommaren 2018 att nu vänder det och då tänkte jag så klart att nu kan det bara bli bättre.

Men den 23 augusti 2018 tog det aningslösa livet slut.. (så ironiskt och stundtals väldigt bittert).

Livet före och livet efter.

Vår familj är inte unik på något sätt, det inser jag mer och mer.

Många gånger säger människor i min omgivning till mig efter en stunds samtal:

- Jag har det ju inte upplevt något så sorgligt som du…

Men då vill jag tillägga…

Man kan inte mäta känslor, som tex smärta, glädje och sorg, vi är alla olika och vi tacklar saker olika.

Det vore förmätet av mig att ha ”typ ensamrätt på sorg ” eller hävda att min sorg skulle vara mer smärtsam än någon annans.

Den som får ett smärtsamt sjukdomsbesked eller mister en anhörig eller vad det nu än må vara, kommer alla gå igenom sorgens olika faser.

Vad vill jag ha sagt med detta? Varför jag skriver om sorg, förutom det uppenbara.

Mitt budskap är att livet är här och nu, skjut inte upp för mycket, tro mig när jag säger att jag är medveten om att detta är svårt.

Det kan låta så lätt och går man tex på inspirationsföreläsning där talaren snusförnuftigt säger:

- Du bestämmer själv, ändra det nu, gör det du vill, du vet själv vad du vill.

- Kan jag kan du! osv

Dem flesta brukar ha samma typ av budskap och man kan tom bli lite provocerad av talaren som får det att låta så enkelt.

Men så himla enkelt är det dock inte.

Dem flesta av oss är ju fast i våra ekorrhjul, med arbete, räkningar att betala, barn att ta hand om.

Men för att det inte är enkelt behöver det inte vara omöjligt.

Det behöver inte vara allt eller inget, man kan börja med småsteg som tillslut leder mot rätt stig.

Så om du går och grubblar på din tid och ditt liv, gör en riktigt reflektion.

Gör den nu 😉 och inte sedan, för då kan det vara försent.