Ett år - tankar om förlust och sorg.

- Vad är det som gnager dig? frågade han.

- Att han inte fick leva, svarade jag.

- Men hans tid var ute, säger han tillbaka.

Nu blev det inte mer tid och man skall minnas och vara tacksam för tiden man fått.

- Men det plågar mig protesterar jag, för jag kan inte förstå varför det behövde bli så kort. Det är så smärtsamt att hans tid blev så kort. Han som var så levnadsglad, det är inte rätt mot honom.

Det känns som jag finner mig i en mardröm och väntar på att vakna upp.

Ibland känns det som det hela bara är ett sjukt skämt. Emellanåt känns så bittert på något sätt.

Idag 23 augusti, är det ett år sedan det plötsliga telefonsamtalet kom att han hastigt gått bort, så det är ingen mardröm utan det är så här det är...

Människor tittar deltagande på mig och säger, det är ju så hemskt, men så förfärligt,

- men du förstår jag kan ju inte sätta mig in i din känsla….

Det är ju knappast något jag begär, men på något sätt känns som ett så ”fattigt” svar.

Jag tror nog trots allt om man vill så kan man.

De flesta av oss har väl förhoppnings någon anhörig vi har kär.

Men samtidigt så förstår jag det, för det är ju helt enkelt så att folk inte vill uppleva den smärtan utan väljer att slå bort det. Min önskan är inte heller att folk ska må dåligt eller känna ångest för att hamna i min situation.

Jag inser trots allt att det finns inga bra svar eller tröstande ord.

Kan man komma över detta? Läker tiden alla sår?

Hjärnan är ju så finurlig att saker bleknar.

Men smärtan, viljan att förlikas med detta, nej jag är ytterst tveksam om det försvinner.

Jag funderar ibland när jag skriver på fb och ibland taggar jag Alex, vad hade han tyckt?

Den ”gamla” Alex som var så före sin tid och bloggade om det mesta, han hade säkert tyckt det var okey. Jag minns ibland att jag fick säga till honom:

- Du det där får du inte blogga om eller lägga upp på fb. Han bara skrattade då och ibland var det nog tur att jag stoppade honom för han kunde vara så uppfriskande transparent.

Så mycket vi har skrattat, så många diken vi stått i och hejat, taveldukar vi transporterat och alla diskussioner och filosofiska tankar om livet vi haft. Men nu kom jag ifrån ämnet….

-

Ju äldre han blev ju mer ”been there than that” blev han typ (min tolkning), han skulle inte sagt något så banalt😉 . Utan det var nog mer att han var så kreativ så han gick vidare och provade nya saker.

Han var helt enkelt väldigt tidig ute med mycket, hjälpte och inspirerade många andra. En del drog fördelar av det, men han själv var aldrig den giriga typen, han hade andra drivkrafter.

För ett modershjärta har det många gånger gjort ont att han under hans tid på jorden inte alltid fick den ”cred” han förtjänade.

Men när vi pratade om detta såg han sällan det så själv.

Jag förstår att ni tycker jag är partisk, för jag är ju … jag är ju hans mamma.

Fast ibland undrar jag om han om han inte var för god för denna världen .Talesättet man tar dem goda först brukar göra mig så arg och får mig att fundera , men vad säger det om oss andra?

Dvs vi andra som är kvar, jag ventilerade detta med en kollega men hon mådde dåligt av den tanken av vi som är kvar då är ”typ mindre goda”. Eller är vi rent av onda ?? Nja det är nog att överdriva…

Med mitt resonemang ovan då finns det plötsligt en poäng.

Min bekant som jag pratar med i början av detta stycke, säger det är ju så mycket vi inte vet.

Kanske är det så enkelt?

För att runda av funderar jag: Hur hanterar du ovanstående frågeställning?